Syn på intelligens

Intelligens och särbegåvning är alltså komplexa begrepp där ingen egentlig entydighet råder. Carol
Dweck (1999) menar dessutom att utvecklingen och uttryck av intelligens påverkas av hur man ser
på sin intelligens, eller de implicita teorierna om intelligens. Dweck (1999) noterade när hon
studerade hur barn hanterar motgångar, att vissa barn, när de stötte på problem, såg det som en
utmaning, en möjlighet att lära sig, medan andra barn gav upp och uttryckte att de var dumma. De
barn som gav upp klarade dessutom sedan inte av problem som de tidigare löst. Dweck identifierade
att vilken syn på barnet hade på sin intelligens var avgörande. En fix syn på intelligens (entity
theory of intelligence) innebär att se intelligens som något givet, som inte kan påverkas eller
utvecklas. En tillväxtsyn på intelligens (incremental theory of intelligence) å andra sidan innebär att
se intelligens som något som utvecklas och som handlar om att bemästra (nya) saker. Dwecks
forskning visar att med en tillväxtsyn på intelligens sporras individen av svårigheter, misslyckanden
innebär en möjlighet att lära. Med en tillväxtsyn på intelligens finns en önskan att utveckla nya
förmågor, att bemästra nya områden och förstå nya områden – att bli smartare. En fix syn på
intelligens får ofta som konsekvens att fokusera på att visa sig duktig att göra rätt och undvika att
misslyckas. Den implicita synen på intelligens kan också appliceras på andra områden. Dweck
nämner som exempel att fotbollstalanger med en fix syn på sina förmågor anser att de inte behöver
träna – de blir ändå inte bättre, och ännu värre, om de tränar kanske det betyder att de inte är så bra
som de och andra tror. Med en fix syn på intelligens, och med höga bevisade prestationer, kan det
rättfärdiga att behandla andra nedlåtande. Dweck (2006) menar att hur en individ ser på sina
förmågor, prestationer och personliga egenskaper påverkar hur hon3 tolkar och lever sitt liv. Tidiga
bemötanden påverkar vilken implicit syn på intelligens en individ utvecklar. Att t ex berömma barn
för resultat snarare än ansträngning kan leda till att barnet väljer att göra enbart de saker som ger
goda resultat och undvika misslyckanden.
Med en fix syn på intelligens får ett IK-värde en annan innebörd och mening än med en tillväxtsyn
på intelligens. Med en tillväxtsyn är IK i större utsträckning ett här-och-nu-värde, inte en sanning
om vem man är. Traditionella intelligenstester reflekterar oftare en fix syn på intelligens. Istället för
att mäta intelligens i termer av vad en individ klarar av, kan en undersökning fokusera på hur långt
en individ kan nå om hon får assistans – hur lätt hon lär. Förespråkare för dynamisk testning (t ex
Robert Sternberg) menar att de intelligenstest som främst används idag är av begränsad användning
vad gäller förutsägelser för framtiden. Med dynamisk testning däremot, finns möjlighet att utröna
utvecklingspotential. (Sternberg & Grigorenko, 2002).
Den forskning som finns på logiskt-analytiskt särbegåvade är gjord utanför Sverige. I t ex England,
USA och Australien har det forskats mycket på hur särbegåvade barn kan identifieras, hur deras
begåvning bäst utvecklas samt vad som kännetecknar och är utmärkande för särbegåvade, såväl
vuxna som barn. Hädanefter syftas till de logiskt-analytiskt särbegåvade när termen särbegåvad
används, om inte en annan precisering ges.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.